Med målningar och teckningar av stolar och skålar i japanska former berättar Inga Björstedt på Konsthallen i Sandviken om sitt liv.

Trots att enkelheten är grunden i hennes bilder blir berättelserna aldrig entoniga, för inom formernas ram flyttar och förändrar hon betydelser, vinklar, skalor och färger så att vi möter trygga fåtöljer, stolar riskabelt balanserande på en skålkant, en ensam stol mitt i ett kalt rum med bara små flyktmöjligheter, eller stolar som försvinner i minnets eller fantasins skimmer.

Inga Björstedt bodde i Sandviken i tio år fram till studenten i början av 1960-talet. Men hon föddes i Japan under andra världskriget och i utställningen finns det ekon av timmarna i skyddsrummet i Shiojia tillsammans med systrarna. Numera bor hon utanför Helsingborg.

Att se genom barndomens erfarenheter framkallar i bästa fall – som i detta – bilder av tillvarons grunder. Hon vittnar om saknaden efter en trygg tillflykt genom ”Blå fåtölj med röda skor”, där man anar frånvaron av någon som suttit där, och också lämnat sina skor, och bland den långa raden av fina teckningar finns exempelvis ”Mammastol”, där möbeln antar mammalika former.

I teckningarna, som kan sägas vara utställningens kärna, dyker också en stege upp. Den är ranglig, men den enda vägen förbi den hotfullt mörka höjden, eller enda utväg ur det trånga rummet. Ångestens passager måste genomlidas; det är ljusare på andra sidan, lättare att andas.

Inga Björstedt målar i tempera – ibland tunt och får fram ett poetiskt skimmer som i ”Fåtölj med blomma”, som jag kan tänka mig handlar om kärlek. Ibland lägger hon på tjockt med färg och får fram ett rött som vetter mot det japanska, en känslogrund med gott om plats för stolar och skålar att berätta att det också går att möblera sitt liv, inte bara att det möbleras åt oss.

Även ett stort parasoll – eller paraply – hör till minnets rekvisita, och i en målning skyddar det mot oroande krafter (Rött regn). I en målning intill vrider sig ett ensamt moln på himlen som vore det en torso, en kropp av ensamhet och saknad.

Ingen ska förledas att tro att utställningen är ett slags privat historia. Även om konstnären i en text berättar att hon som barn i Japan bodde i ett hus som kallades Nummer tio, så är bilderna av huset, som hon varierar och flyttar omkring, även den tillflykt som alla människor behöver, minns (ibland med blandade känslor), längtar efter eller vill glömma. Men det blir inte heller för allmänt, utan Inga Björstedts blick är hela tiden skarp och hon koncentrerar sina bilder utan att det inkräktar, varken på uttryck eller tolkningsmöjligheter.

Historien om livet kräver att upplevelsens autenticitet förmedlas genom åren och det långa och svåra arbete jag föreställer mig att konstnären har bakom sig, trots det lätta, självklara anslaget. Men i de fall hon försökt abstrahera bilderna försvinner något på vägen – former och färger blir mer som efterklanger eller anekdoter.

Det finns lite att lägga till om stolar. På Konstcentrum i Gävle finns i Hjördis J Beckers utställning just nu åtskilliga stolar, som också har mycket att berätta. Många minns säkert också Ulla Helenius-Reit slitna länstolar, som gestaltar folkhemmet. Och häromåret ägnade Jan Broberg och Esa Toivonen en hel utställning av måleri i Gävle åt stolar.

Så det är något med stolarna.

Niels Hebert